Klappslag och andetag

När jag ska ta tag i mitt skolarbete börjar jag alltid med att ha ångest, mer eller mindre. Första minuterna känns allting extra svårt och jag är helt övertygad om att jag aldrig kommer förstå någonting och att jag lika gärna kan ge upp, typ.

Men det är sen det häftiga inträffar, jag andas lite, tittar på uppgiften igen och på alla tusen uppslagna böcker som ligger utspridda över hela köksbordet. Och helt plötsligt börjar jag se ett samband med alla ord som för en liten stund sen verkade totalt obegripliga. Helt fantastiskt tycker jag och börjar genast att knappa på tangenterna.

Egentligen kanske jag har ett överdrivet dramatiskt sinne för studier, men livet skulle väl ändå vara extremt tråkigt utan alla dessa klappslag? Dessutom sitter jag här och är löjligt glad för att jag har lyckats börja skriva och tankar på morgondagens första ångest över nästa del existerar just nu inte i mitt huvud.
Jag sitter här och firar med choklad och ignorerar tråkiga löften om att jag bara äter godis på helgen.